Krönikor

2005-06-18

Torkade tårar

Av: Cizzi

Musik är detsamma som livet. I princip. Finns vissa kvinnliga artister vars musik ligger mig alldeles nära hjärtats centrum. En av dom är Nanne Grönvall. Hon är helt underbar. Några andra är Robyn, Elin Sigvardsson, Anastacia, Frida Snell, Lisa Lindebergh, Dilba. Till och med min favoritgrupps namn innehåller ett tjejnamn trots att gruppen består av fyra fina pojkar eller män om man så vill, Nina Rochelle. Dessa fyra pojkar är musikens vardagshjältar. Mina hjältar. Oj vad dom har räddat mig många gånger när jag varit på livets kant på väg att trilla ner mot det okända stora svarta mörkret.

Till en början var det på den tiden, ca 1998-2002, då en av gruppens fyra medlemmar vart soloartist, hans musik gav mig styrka nog att fortsätta orka kämpa, att fortsätta ta tjuren vid hornen och inte ge upp. Jag minns hur jag brukade stänga in mig på mitt rum tillsammans med min katt, och lite senare även min hund, och bara ha det helt mörkt och ha hög volym på för att stänga ut allt elände. Det var en kombination av hans texter om så vardagliga saker som rymdraketer, videofilmer och känslan av att allt känns som en enda stor teater och hans lite lätt hesa målbrottsröst som fick mig fast. Jag bara låg där i min säng med katten vid huvudet och hunden vid fötterna eller alldeles jämte mig så jag kunde krama om henne och lyssnade på musiken och allt kändes som att jag befann mig på mitt livs konsert. Jag hörde kattens kurrande och kände hundens andedräkt mot ena armen. Och musiken strömmade ut ur stereons högtalare. Oj vad jag njöt. Just där och just då när jag kunde glömma bort allting utanför var livet helt perfekt. Men den idyllen varade inte länge.

Rätt som det var så deklarerade han att nu tänkte han ta en paus på obestämd tid och att han inte kunde lova att han någonsin skulle komma tillbaka som soloartist. Då grät jag. Oj vad jag grät. Vem skulle jag nu luta mig mot? Vem skulle nu trösta mig när livet var elakt? Min grund rycktes bort hastigare än jag hann reagera och allt blev bara sådär knasigt igen, fortsatte gråta inombords när tårarna på utsidan tagit slut. Jag hade ju ingenting att se fram emot längre. Varken ville eller kunde acceptera ett "kanske att jag ger ut någon mer platta, kanske inte"...vilken slag under bältet det kändes som, helt oacceptabelt. Men så, efter ett par år i totalt kaos på musikfronten, så fick jag ett vackert mail...ett tips om en grupp som heter Nina Rochelle och som skulle ge ut sin debutplatta samma höst och som jag nog skulle tycka om...jag förstod först ingenting, men så en dag när jag hörde deras debutsingel "Taxi 43" kände jag genast igen en av rösterna...han var tillbaka och den dagen slutade jag gråta inombords för nu visste jag att livet kunde fortsätta. Nina Rochelle, tack för att ni fick med Martin tillbaka till rampljuset och musikskapandet.

Keep up the good work!


« Tillbaka




Ursprungssida: www.martinsvensson.net