Krönikor

2002-08-13

Monstertankar

Av: Cizzi

”Jag ser ut över stan med en klump i min hals”
Nu sitter jag här med universums rethosta, halsen driver mig till vansinne. Det är nog stressen som klamrar sig fast i halsen på mig, den stress som kommer sig av att jag inte har den blekaste om vad som kommer hända från dag till dag. Det är ju så det är, i nästan hela mitt liv har jag haft skolans rutiner att följa, men inte nu. Mitt liv har liksom inget centrum längre nu när gymnasiet är slut, inget att luta sig tillbaka på. Inga rutiner, inga regler (förutom den svenska lagen då förståss) att följa. Kalla mig galen, men jag saknar faktiskt skolan och rutinerna med den.

”Jag säger förlåt till er och vill att ni försvinner/För jag slåss mot mig själv och det är aldrig någon som vinner/Och när marken man trodde att man stod på glider isär”
Det är precis som jag har för mig att någon skrev här på hemsidan, Martin är desperationens mästare, hans nyaste alster känns så ärliga och uppriktiga att det gör ont. Det värker i själen på mig när jag tänker på livet och på hur bitterljuvt det är.

”Du/Den här stan är inte vår/För folk pratar ett språk som inte vi förstår/Det va ingen som sa/Hur du och jag skulle leva här/Det var ingen som sa hur du och jag skulle leva här”
Jag kunde inte sagt det bättre själv, det är ju så det är. Hur man än vänder och vrider på saker och ting så tvingas man till slut inse att man måste klara sig spå egen hand. Alltid, hur gärna man än vill klamra sig fast vid barndomen och friheten med den.

”Men jag är ett monster ja jag är ett monster/Så kan jag förvandla mig/Till något som passar dig/Så ska jag förvandla mig/ Till nåt som fungerar/Om mänskor kan ändra sig/Så vill jag förändra mig”
När jag satt på bussen hem den 3 juni med mitt då nyinköpta exemplar av ”Martin och Sibirien”, och läste texterna i konvolutet var det detta ovanstående stycket som gick rakt in i hjärtat på mig. Det slog mig att det är precis så jag känner alldeles för ofta. I detta stycket beskriver Martin större delen av min vardag och all desperation med den.

”Och vissa mänskor är så fina/Tänk att såna finns”
Right back at ya Martin! Tack! Vi ses på turnén, hoppas jag!

(Citaten är hämtade ur ”fem meter upp”, ”leva här”, ”förvandla mig” och ”tack” från senaste albumet)

Keep on lovin´!


« Tillbaka




Ursprungssida: www.martinsvensson.net