Krönikor

2002-06-30

Och vissa mänskor är så fina...

Av: Cizzi

Tusan oxå! Jag hade skrivit en helt ny krönika som jag skulle ha mailat över till Nille i början på veckan som gick för att få in den på sajten, men så gick min klantiga halva och slarvade bort pappret jag skrivit den på! Därför sitter jag här nu och klottrar och är lite halvt panikslagen eftersom jag lovat mig själv, och Nille, att maila över en ny krönika imorgon. Efter denna krönikan blir det en ny var tredje vecka, detta för att få lite ordning på torpet. Tidigare har ju mina krönikor trillat in lite då och då, men nu är det slut med det. På gott och ont, som allt annat.

Om nästa singel blir "tack" så vill inte jag vara med längre eftersom jag då kommer känna det som att Martin verkligen säger tack och hej, det tror jag ingen av oss vill vara med om. Trots detta är jag lite kluven, för om man ser på texten till "tack" så känns bitar ur den (precis som Nille skrev i sin recensionskrönika) som en hyllning till oss fans så på sätt och vis hade det ju varit lite häftigt om den gavs ut som singel. Men ändå inte, för känslan av tack och hej skulle hänga som ett orosmoln över axeln på mig. Hemska känsla.
##I den svenska versionen av tidningen "Top of the pops" står det att han säger att han tycker att han tillför något i svenskt musikliv och att hans musik behövs. Lite lagom kaxigt sådär, men han har ju rätt. MusikSverige hade inte varit sig likt utan honom och hans träffsäkra texter, och jag hade sannerligen inte varit den jag är idag om inte han gett ut "Rymdraket" i oktober 1997. Hans musik behövs, jag behöver hans musik.

En sak jag hoppas innerligt på är att han snart ger sig ut på turné! Jag saknar honom något otroligt ute på vägarna, jag saknar känslan jag får när jag står längst fram vid scenen och sjunger med i varenda text och jag saknar energikickarna jag får när han studsar runt på scenen! Jag är i en annan värld när Martin är på scen, då glömmer jag allt elände utanför lokalen han spelar i, i sanningens namn glömmer jag nog både tid och rum! Nog för att senaste konserten är lite svårslagen tack vare att Martin i slutet av sista låten "Oxid" säger att han ju måste komma ner och hälsa varpå han kliver ner från scenen, går förbi mig och förvinner...ut i logen tror jag. Några sekunder senare känner jag en brännande blick i nacken, när jag vänder mig om ser jag till min enorma förvåning hur Martin kommer gåendes mot mig för att i nästa sekund hänga runt halsen på mig samtidigt som han säger hur glad han är för att jag kommit dit för att se/höra honom, han är ju bara Martin liksom. Svårslaget, tro mig. Ännu bättre blir det en stund senare när hans mamma kommer fram till mig och frågar om det är jag som är Zäta och, samtidigt som vi skakar hand, säger hur trevligt hon tycker det är att äntligen få träffa mig och att hon hört mycket om mig. Det, mina vänner, är mycket svårslaget.

Nästa krönika kommer måndag v.30! Håll ut!

Keep on lovin´!


« Tillbaka




Ursprungssida: www.martinsvensson.net