Krönikor

2003-01-11

Omkoppling och avkoppling

Av: Cizzi

För det första, jag kan bara inte låta bli att kommentera ett citat ur en intervju med en av höstens Fame Factory-deltagare i OKEJ nr 1-03: "-"Jag har fått lite erbjudanden. Från Bert (Karlsson, skivbolagsdirektören från Fame Factory) och så. Han vill göra mig till en ny Martin. Men det känns inte riktigt som jag. Jag vill göra pop med akustiska gitarrer. Ballader, men även lite rockigt i stil med Stefan Andersson", fortsätter denne 21-årige Boråsbo som helst vill sjunga egna låtar." Say WHAT?! När jag läste detta om att Bert vill göra Patrik Rasmussen till en ´ny Martin´ for ett antal tankar genom huvudet på mig...vaddå ´ny Martin´ var det första jag frågade mig själv...vad menas med det? Tror Bert att Martin är en skapad skivbolagsprodukt med ett nedskrivet affärskoncept som man bara kan kopiera hur som helst? Jag kanske överreagerar lite, men det bjuder jag på. Martin är för tusan inte någon skivbolagsprodukt! Han är sig själv ända ut i fingerspetsarna och skriver sina egna låtar no matter what. Detta stämmer däremot INTE in på en så kallad "skivbolagsprodukt". Så det så.

Nu till krönikans egentliga ämne. Martin är nog en av dom få som berör mig mest av alla, han kan få mig att skratta och han kan få mig att gråta...ibland samtidigt. Det finns nog inget som jag värdesätter mer än musik som tränger ända in i medvetandet och kopplar om kablarna inne på känsloavdelningen på hjärnkontoret. Den sortens musik är svår att hitta, i alla fall för mig. Jag kan leta som en galning efter den i flera månader, ibland år, för att en dag när jag slutat tänka på det springa rakt på den. Det kan vara allt från en enda låt till en hel skiva, vilket det är varierar. När mitt medvetande krockade med "Rymdraket" en dag i oktober 1997 hoppade sekundvisaren på min klocka över ett par slag...då betydde den låten allt...den blev min räddning, idag, fem år senare, betyder den frihet och nostalgi. Att lyssna på "Rymdraket" får mig att tänka på hur enormt glad jag var första gången jag fick se den där urgullige pojken, han som sjöng om att vara lycklig i en rymdraket, på riktigt. Hela m itt liv fylldes upp av honom...han var allt, åtminstone för ett tag, i si så där tre-fyra år...nu påstår jag inte att han betyder mindre för mig idag än han gjorde då. Idag betyder han minst lika mycket, om inte mer, fast på ett annat sätt...idag är jag inte *letar efter rätt ord* kär i honom...det var nog det jag var...kär som i idolkärlek...kär i den person som syntes i media...när allt annat svek mig fanns han där, hans musik fick mig att tänka på andra saker för en stund. Han var idealet, den man ville ha...den man inte kunde få. Jag minns inte exakt när det hände, men rätt som det var så insåg jag att ingen kan vara så überperfekt som media ville få mig att tro att han var...han som hade varit drömmen, den ouppnåelige, blev nu helt vanlig. Nästan. Det fanns fortfarande något som gjorde att han inte kan placeras i den där "Svensson-facket" som så många platsar i, något som gjorde honom till något utöver det vanliga.

Musiken. Musiken var den faktor som gjorde att jag stannade kvar hos honom, som gjorde att jag fortsatte lyssna på honom och som fortfarande håller mig kvar. Jag är förtrollad.

Keep on lovin´!


« Tillbaka




Ursprungssida: www.martinsvensson.net